Här har en gång i tiden en lagens man bott. Olof Bromée (1859-1942) av Länsstyrelsen i Jämtlands län utnämnd kronolänsman (1881) och därefter t.f. länsman i Lillhärdal i 3½ år tills han 1886 utnämndes till ordinarie länsman i Sveg.
Där han och makan Kristina (1859-1945) först blir bosatta i Tingshuset granne med järnvägen, där sju av parets åtta barn föds. År 1900 flyttar de in i egen nybyggd gård (på granntomten till Tingshuset längs Fjällvägen) som sedan dess har kallats för kort och gott ”Bromées”. Olof och Kristina ursprungligen från Hackås där föräldrarna var lantbrukare.
Olof Bromée representerade som länsman i viss grad staten men hade som sin främsta uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i det distrikt han verkade i. Förordnades senare 1908 till landsfiskal för hela Härjedalen och Bergs tingslag och lydde direkt under landshövdingen (landsfiskal som kan jämföras med allmän åklagare). Det intressanta är att under Bromées tid i Sveg fanns det ingen advokat på orten, så länsman/landsfiskal fick stå allmänheten till tjänst med rådgivning och juridisk hjälp.
Olof Bromée var vid sidan av rättsväsendet under ett femtiotal år frontfigur på många samhällsområden i Svegsbygden. Krävdes en arbetsmyra att klara av alla de förtroendeuppdrag han anförtroddes, bland annat ordförande i kommunalstämma, municipalstämma och köpingsfullmäktige.
Han gjorde dessutom betydelsefulla insatser i kampen för en järnväg till Sveg. Han var en av de drivande krafterna bakom förverkligandet av järnväg Orsa-Sveg som tydligt syns i det brev han i egenskap av ordförande i kommunalstämman tillsammans med kommunalnämndens ordförande N. Hedin år 1902 skickade till landshövdingen vid en tid då järnvägsbygget var i fara på grund ekonomiska problem (brevrader på gammalsvenska som är ett enda försvarstal för Härjedalens behov av järnvägskommunikation, väl värt att läsa):
”Knappast någon ort i Sverige torde vara så vanlottad på kommunikationer som Härjeådalen och något synes böra göras för att jämväl denna provins måtte blifva i lifligare förbindelse med andra orter (vid den här tiden var befolkningen i Svegs kommun 2008 mantalsskrivna invånare).
Då orten ej frambringar hvad som erfordras till lefnadsbehoven måste en stor del lifsförnödenheter och äfven foder och särskild hafre köpas bortifrån. Genom den långa landsvägstrafiken blir allt betydligt dyrare här än på andra håll. De få artiklar som kunna säljas, såsom smör, ost och kött, kunna ej afyttras annorstädes än hemma, då kostnaden för utförsel blir för stor.
Detta allt verkars hämmande på utvecklingen. Vi mena, att järnvägen har en stor och högst viktig uppgift att fylla genom att sätta orten och befolkningen till beröring med andra orter, och vi anse, att hufvuduppgiften med järnvägen bör vara att upphjälpa orten, ty utan kommunikationer kan ej den i ekonomsikt afseende bestå, då verklig fara är, att jordbruk och ladugårdsskötsel mer och mer åsidosättes.
Härjedalen, ehuru fattigt och åsidosatt, har i sin mån efter sin förmåga bidragit till inrättande af statsbanor på andra håll i Sverige, äfven där naturen varit mer gifmild; det vore nu att hoppas, att vår provins allmänt uttalade önskan om bättre kommunikationer ej blefve obeaktad.”
(Text: Mats Haldosén)
